Nu är man i läge igen för att skriva lite. Har varit 50-årsfest hela helgen. Man är nog lite för gammal för att klara en hel helg. Tagit några dagar att komma igen. Kroppen är i rätt hyfsat skick nu, mycke för att jag inte gjort speciellt mycke i några dagar.

Man kan ju prata lite om alla läkare man träffat. Några har man i minnet medans andra fallit i glömska. Har varit sjukskriven till o ifrån sedan 2002, några stycken har man träffat på. Ljuger nog inte om jag påstår att jag träffat mellen 30-40 stycken. Man kommer ihåg dom bästa o dom mest korkade. Den ''roligaste'' tiden var för ett par år sen. Läkarna skulle bara sjukskriva 2 månader i stöten så på 11 besök träffade jag 9st olika läkare. Eftersom man inte fått någon direkt förklaring av någon läkare utan bara lite antydningar så började man själv leta orsaker på nätet. Efter antydningar som att ''när inte huvet klarar mer får kroppen ta hand om det'', eller som en sjukgymnast sa ''Det sitter ju i huvet på dej o det kan inte jag göra nåt åt'', så började man där omkring o leta. Hittade snart stress och utmattning och massa symptom stämde. Till och med saker so jag själv inte tänkt på. Konstiga saker som, ''herpes''. Dök upp från ingenstans. Hade inte några dåliga ligg. ''Klåda'', kliar över hela kroppen. Mest när jag slappnar av. Fått frågan flera ggr om man har löss eller skabb. ''Perefiri sensitisering'' Känslig på huden, kan inte tatuera mej längre för det gör olidligt ont nu. Svider nåt så in i ....... ''Temeratur känslig'', Vattnet i duschen, 36 för kallt, 38 för varmt. Har försökt att prata med läkare om det men har blivit hånskrattad åt. Har haft en som mer eller mindre löst hela problemet: Alkolist, för då får man ångest och ont i kroppen. 15 år har man gjort undersökningar och fått lyssnat på både det ena och det tredje. Många läkare säger att man ska komma ihåg allt och tala om det men när man ser att dom är helt ointresserade blir det svårt att prata. Det känns lite som att man är en lögnare så man kniper ihop mun istället. Ibland när man ändå försöker prata ser man på läkarintyget att dom inte lyssnat alls eller väldigt lite. Ett stort problem med sådant är att det sätter sej på psyket. Man blir mer deprimerad, ilsken och ledsen. Sen har vi försäkringskassan som gärn spär på allting och gärna trycker ner det som läkarna missat o trycka ner. Det är ofta som man känner att gränsen är nära, hur mycke ska man orka. Istället för att kanske kolla ordentligt och kanske ge rätt hjälp så trycker dom ner en till obotlighet. Undrar hur livet sett ut idag om nån lyssnat tidigare och man fått hjälpen man behöver. Jag har gått mellan sjukskrivning och utförsäkring sedan 2002. Undrar vad det hjälpt. Nu enligt utredningen i Växjö 2016 är min värk och mina problem kroniska. Ändå så väntar jag bara på utförsäkring pg.a att jag ansökt om sjukersättning. Nu har jag väntat på det sedan Februari 2017. Känner inget större lugn eller nån som helst trygghet. Forfarande samma oro jag haft sedan resan började.

M.V.H

Nu mår kroppen bättre men huvet strular istället. Ska på 50-årsfest i morron men har ingen lust eller ork. Känner en viss press vilket gör det lite rörigt. När en kompis sen 35 år tillbaks fyller är det ganska taskigt att inte komma när han har bett om det. Har fått väldiga problem med tvång o ansvar. Så fort det blir lite press på en så klarar man det inte. Blir det för mycke press blir man aggresiv och det är inte roligt för nån. Dom här problemen har ställt till det privat väldigt mycke. Klarar te.x inte av förhållanden. Det blir oftast en stor press att man måste ta hänsyn, vilket är igentligen en självklarhet så blir det tufft. Måste kunna göra saker när jag vill o kan, kan jag inte det blir det en sorts press och jag drar mej undan direkt. Låter konstigt men är svårt att sätta ord på hur det känns. Kan inte ens ha husdjur för att det är ett ansvar jag inte kan ta eller vill ta. Idag är det en dag som jag låst dörren och vill vara för mej själv. Har märkt själv att jag drar mej undan mer och mer från folk. Kommer jag inte undan så brukar jag göra mej osams med folk för att slippa. Börjar bli lite folkskygg då jag inte orkar med så mycke. Ibland kan jag säga ifrån till folk bara för att jag vet att dom pratar för mycke men släppa in folk som kan vara tysta långa stunder. Det här med förhållande är tråkigt för jag tycker om att ha en hona runt mej men klarar bara ett kort tag sen måste jag backa ur. En del förstjänar att jag backar men dom flesta förstjänar det inte. Det blir ju skuldkänslor för det men dom flesta förstår så jag umgås med dom flesta som kompis. Det får man va tacksam för. Det är tråkigt att man vill försöka men det slutar alltid med att jag sårar nån.  Näe, nu får man försöka ladda för i morron.

M.V.H

Idag Har det varit en halvskaplig dag. Inte behövt så många värktabletter men varit fruktansvärt trött. Sovit i omgångar, vaken för 4:de gången nu. Det är också en trågig grej det här med tröttheten. Man sover 3-4 ggr per dygn ibland. Hela kroppen känns som man varit med om en trafikolycka, det gör den även bra dagar. Det skiljer sej lite mellen trafikolycka till kraftig trafikolycka. Man är alltid öm i kroppen. Ibland går det bra att sätta på kaffe och ibland gör det ont att sätta på kaffe. Idag känns det som jag inte har så mycke att säga. Har ingen ork eller energi att tänka efter.

M.V.H

Idag har jag en riktigt dålig dag, men det är mitt eget fel. Jag har ett lite garage som jag gjort till verkstad. Jag har även ett projekt, en gammal Volvo 240 från -77. En äkta jubileumsmodell. I verkstan har jag även mycke verktyg o maskiner för att kunna hålla på med trä också. Bygger lite enklare möbler vart efter jag behöver. Det är kul att kunna bygga måttanpassade möbler där jag behöver dom. Har varit i verkstan nu 2 dagar i rad, tyvärr blir det bara ca 2tim om dan pg.a att jag inte klarar längre. Idag har jag fått straffet för det, kan knappt varken stå, gå eller sitta. Ont i hela kroppen vilket även för med sej synen. Har jätte svårt att koncentrera o fokusera blicken. Varje gång jag ska titta på skärmen efter skrivit nåt så måste jag titta i ett par sekunder innan jag ser vad jag skrivit. Det för med sej huvet också, får svårt att samla tankarna. Känns grötigt i hjärnan. Får tänka flera ggr innan jag får ihop meningarna. Först kommer jag på nåt bra att skriva men innan jag fått ner det här har jag glömt vad det var så jag får fundera igen innan jag kanske kommer på nåt nästan lika bra eller kanske bättre i vissa fall. Den här dan kommer att innehålla mycke värktabletter och stillasittande så jag kanske kan göra nåt imorron eller nästa dag. Kan ta upp till 2-3 dagar innan jag klarar av nåt igen. Även om värken lugnar ner sej så blir jag fortfarande väldigt trött i musklerna. Det gör att jag får mjölksyra väldigt fort. Brukar va så illa att det blir problem att bara borsta tänderna. Brukar få vila armen ett par ggr innan jag blir klar. Tur att jag specialanpassat stol och bord vid datorn så jag hela tiden har stöd för armarna vilket gör att jag kan göra lite på datorn. Men det blir mycke vila även där. Kollar på lite serier på tv:n idag. Nu får det va lugnt för idag. Tagit nästan en timme att få ihop det här.

M.V.H

Jaha, vi får väl skriva lite om dagen. Idag har det varit lite halvdåligt. Vaknade i morse av att rygg o axlar värkte så det gick inte att ligga kvar i sängen. Blivit en rätt lugn dag, lite diska. Först lite värktabletter, låta dom värka en stund. Sen får Man diska en stund, sen gå och sätta sej nån timme, sen diska lite till. Vila nån halvtimme till en timme ca. Laga lite mat, äta sen vila igen. Ben o fötter gör ont också så man står eller går inte så mycke.

Man kan ju prata lite om symtomen som inte är så roliga. Varken för en själv eller andra. Ångesten och depressionerna är väl dom mest jobbigaste för en själv. Dom dyker ju upp när man minst anar och utan förvarning. Man börjar svettas och händerna börjar skaka, blir lite svårt att göra saker för kordinationerna i fingrarna slutar fungera som dom ska. Man får svårt att skriva och kniv får man vara försiktig med. Hjärtat känns som det börjar slå dubbelt eller inte alls ibland och det går som ilningar upp i huvet. Man får svårt att andas, känns som man har astma. Har medicin som lindrar. Det är ganska skönt. Aggresionerna som är svårt att kontrollera. Man blir aggresiv för minsta lilla och får svårt att släppa saker och ting. Hjärnan jobbar på högvarv och vill inte sluta. Medicinen mot ångesten håller ilskan lite i schack med. Man blir lite eremit för att slippa konfrontationer. Får svårt att va kring folk och låser in sej. Man går med på för mycke för att försöka och inte bli arg. Blir en arg så är det svårt att ta sej ur ilskan, den bara bygger o bygger.

Det är väl symtomen som är mest jobbiga för omgivningen.

Sen har vi lite andra roliga symtom som är j...igt jobbiga för en själv. Kommer säkert inte på allt just nu men vi får fylla på vart efter.

På tal om komma ihåg. Minnet. Det försvinner till en löjlig nivå. Man glömmer allt. Bara man ska fylla upp diskvatten måste man stå och titta på´t. Vänder man sej om är det glömt o rinner över. Har hänt ett antal ggr. Man kan inte resa sej upp o hämta nåt o tänka på annat för då får du sätta dej ner igen för det är glömt vad du skulle hämta. Måste koncentrera sej på uppgiften annars är det kört vad du än ska göra. Just nu är jag singel men var tillsammans med en tjej för ett par år sen. Varje morgon när jag skulle till jobbet så ville hon hjälpa mej att packa för dagen. Jag vart tvungen att be henne sluta med det pg.a att jag glömde alltid nåt. Var tvungen att göra det själv för att jag hade en rutin, fuskade vi med min rutin vart det galet. Är tvungen att ha allt rutinaktigt för att det ska fungera. Måste man tänka på nåt när man håller på blir det fel. T.om duscha måste ha rutin, tvättar man fel arm först kan nåt annat förbli otvättat. Rutinerna får inte brytas för då blir det en stressad situation av det.

Sen har vi ett kortare symtom som inte behöver någon längre förklaring: Synen. Den blir sämre och det blir svårt att fokusera blicken. Allt känns som det susar förbi i 200 fast det står still. Man får svårt att känna igen folk, man behöver nästan stirra på folk för att kunna fokusera blicken och se vem det är. Man börjar känna sej otrevlig för att man inte hälsar på folk i förbifarten. Dom är bara som en suddig massa innan man ser ordentligt. Synen varierar också med hur du mår. När man har så ont i kroppen så man varken kan sitta, stå eller gå så ser man inte mycke. Känns som ögonen bara hänger men vill inte röra på sej eller titta över huvud taget.

Finns mycke mer att skriva om symtom men nu börjar armar o fingrar protestera så det får räcka för idag.

M.V.H

Jag är en pojke i äldre ungdomen som behöver skriva av mej lite. Jag lider av stress och utmattning och tänker skriva om allt man råkar ut för under resans gång. Myndigheter, läkare o vanligt folk. Om hur kroppen mår och hur huvet mår. Jag har varit sjukskriven till och från sen 2002. Ingen har kunnat svarat på vad det har varit för fel eftersom jag har ont i alla muskler i hela kroppen förren förra året 2016. Stress och utmattning. Kommer skriva om allt som hänt, händer och ska hända. Kommer antagligen va mycke gnäll men kommer skriva om både bra och dåliga dagar. Kommer försöka skriva varje dag men kommer bero på hur man mår. Orken och energin brukar hålla sej borta men hälsar på ibland. Kanske nån som är lite intresserad av hur det är att leva med stress i kroppen. Kommer att komma på saker efterhand om dom första 15 åren men ska försöka skriva så alla förstår. Är tyvärr ingen författare.

M.V.H